|
En bekant som hjälper mig med en annan projekt råkade besöka bl.a. Tagzaought och här prestenera lite tips på omgivningen om vågorna skulle ute blir - som det ser ut just nu för Kat.
Grottor i sydvästra Marocko sedda med turistögon
Martin Rundkvist 970420
Publicerad i Grottan: organ för Sveriges Speleologförbund 2-97 (juni 1997).
Vid Atlantkusten i sydvästra Marocko, inte långt från gränsen mot det ockuperade Västsahara med dess rika fosfatfyndigheter, ligger hamnstaden Agadir. Hit anordnar flera svenska charterföretag resor, och turismen utgör tillsammans med fisket och handelssjöfarten en huvudnäring.
Staden ligger i norra kanten på floden Souss' dalgång, just där Atlasbergens sydvästligaste utlöpare reser sig från flodslätten. 1960 ödelades Agadir av två jordbävningar, en flodvåg och en brand. Hellre än att i den tropiska hettan gräva fram omkring 15000 döda ur rasmassorna så valde man att täcka resterna av staden med jord och fridlysa marken i ett halvsekel. Denna yta ligger naken i utkanten av dagens stad och används som övningsområde av trafikskolor.
Första veckan i april 1997 bodde jag och min hustru i Agadir, och gjorde under tre dagar bilutflykter i trakten. Vi upplevde mycket spännande, och inte minst påfallande var hur mycket grottor vi helt oförhappandes stötte på. Vi hade ingen utrustning för grottkrypning och kröp därför inte in någonstans. I stället hade vi snorkelutrustning som vi inte fick någon användning för: staden saknar dykcentrum, och kusten växlar mellan långgrunda sandstränder och karga klippor, ständigt piskade av hög dyning från havet.
Utöver vår bristande utrustning hindrades vi från grottkrypning av ortsbornas intensiva entreprenöranda: vi orkade helt enkelt inte konfrontera alla människor som jämnt ville ha några dirham för så lite arbete som möjligt. Man kan räkna med att även den minsta sevärdhet bevakas av ett par bakhållsentreprenörer som sitter och trycker i ett dike i hopp om att någon skall stanna med bilen. Marockanerna är intensivt sociala människor och blir uppriktigt sårade när man avböjer deras tjänster och bara vill vara i fred. Svenskar är kända för att vara fermés, slutna människor.
Bergen nordost om Agadir utgör ett fantastiskt och underskönt erosionslandskap av kalksten i pastellfärger, sönderskuret av djupa, mestadels torra bäckdalar. I dalbottnarna odlas oliver och mandel, och längs sidorna förekommer ett enkelt terrassåkerbruk. Det är mycket vackert och dessutom geologiskt intressant. Längs de slingrande vägarna står ortsborna i små stånd och säljer fossiler och kristallnoduler. Lockvaran är ammonitskal upp till en halvmeter i diameter, men det bjuds också vackra trilobiter. Här gäller utdragen köpslagan. Vid byn Immouzer (berbiska för vattenfall), sju vägmil nordost om Agadir, finns ett mycket vackert vattenfall som hårdbevakas av bilvakter, guider, kamikazedykare, apelsinförsäljare samt alla dessas förhoppningsfulla släktingar. I bergväggen finns grottor där enligt de roade ortsborna hippies bodde förr, med kif från norra Marocko mot svindeln och nattkölden.
Sandstenskusten norr om Agadir upp till deltabyn Tamri är också sevärd. Här finns ymniga strandgrottor på torra land, raukar, bäckraviner och fyren på Kap Ghir som lika gärna kunde ha stått på Öland. Vi satt en stund på strandklipporna norr om byn Taghazoute och såg det ursinniga havet tugga sandsten i det eviga kretsloppet: sediment bildas, förstenas, lyfts till ytan och nöts till sand igen. Klipporna är strödda med blåmussleskal, men de kommer inte nyss ur havet, de eroderar fram ur klipporna. De flesta skal som syns sitter fast i berggrunden.
Detta är ett impressionistiskt grott-tips, med systematiska studier kan man förstås hitta mycket mera. Landskapet vilar på sedimentär berggrund som gnages av allehanda grottalstrande krafter, så här måtte finnas mycket att upptäcka. Landet är vackert, allting är billigt, maten är god, och hans kungliga höghet Hassan II håller landet sekulariserat och fundamentalisterna borta för att slippa dela med sig av enväldet.
|
.
