Sommaren 94 var det värmebölja på Väddö och jag brukade snorkla vid klipporna dagarna i ända. Ett stim nyfikna mörtar chillade under en sten i närheten. I början var de rädda och simmade snabbt iväg så fort jag kom i närheten. Sommaren gick och vattnet blev varmare och varmare. De stackars kräken var väl inte vana vid värmen och blev så småningom lite snurriga. Mörtarna började då så sakteliga vänja sig vid min närvaro, tills de en dag inte var rädda alls. Jag blev följaktligen accepterad som en av fiskarna i stimmet. Vi lekte följa John och kurragömma och jag tilläts till och med att klappa de små slempaddorna. Ett tag började jag undra om inte livet under ytan var att föredra framför det på land. Så bekymmerslöst och oskyldigt. Det hela byggde på ömsesidig respekt för varandra.

Hösten kom, mörtarna drog sig tillbaka ner i sina okända hålor och jag slutade snorkla vid klipporna.

Fortsättning följer...

Jag vet vad som hände dig jävla mördare o kannibal...

Historien ammnar abborrar,
och du fiskade upp dem.
fräste dem i pannan
så hamnade dom smörstekta på en frasig falu-ruts macka med dillkokt potatis...

och där har vi sanningen!!!

ämnar

for bara ngra dagar sedan snorklade jag tillsammans med historieberattaren ifraga o sag hur han utnyttjade oskyldig smafisk med hjalp av brodsmulor....det kan omojligt vara lagligt, for att gora handlingen annu mer grotesk sa snorklade vi i ett naturskyddat omrade..

Kom å snorkla med torskar uppe hos oss vet ja... ömsesidig respekt helt tills du fastnar i våra nät å du får en kniv i dig... gamle vän mohahahahahahaha!!!!

Ja, jag erkänner... jag var en abborre och jag åt upp mina polare! Har behövt leva med det sen dess. Jag lade av att fiska i några år (i alla fall på sommaren) och ska jag vara ärlig har det aldrig vart detsamma sen den där gången man såg sin lille kamrat ligga och sprattla i stekpannan.

Ha ha ha... tack för erkännandet. Det har jag väntat på i 12 år. Nu kan jag sova gott om nätterna.