Facebook data

The Innermost Limits of Pure Fun
Publicerad måndag 09 oktober 2006 av Staffan Björlin och Henio SkaldinInnehåll / Recensioner

Kategori: Film
Filmmakare: George Greenough
Medverkande: George Greenough, Robert Conneeley, Russel Hughes, Bob Mctavish, Ted Spencer,  David Treloar m.fl.
Produktionsland: USA
Produktionsår: 1970
Kortfattat: Skön tidsenlig vardagsflykt som för första gången visar surfing ur tubperspektiv.

George Greenough är utan tvekan en av de viktigaste personerna för utvecklingen av modern surfing. Han var katalysatorn som startade Shortboard-revolutionen, han designade den moderna fenoutlinen (mallade av en tonfiskfena, tidigare surffenor var raka, ej bakåtsvepta) och han pionierade filmning från vattnet med kameran monterad på brädan/surfaren. Han är också mannen bakom mästerverket The Innermost Limits of Pure Fun.

GG var innovativ och excentrisk, han föredrog luftmadrass eller egendesignad kneeboard framför gängse longboards.  Det sägs också att han har haft skor på sig endast ca 2-3 gånger i sitt liv. Han växte upp i en stenrik familj i Montecito, en liten håla inklämd mellan Santa Barbara och Carpinteria i Kalifornien. Lokala breaket är Hammonds, en högerpoint där Tom Curren lärde sig surfa i början av 70-talet. Någon mil söderut ligger Rincon, så det kan inte ha varit brist på höger-pointbreaks som drev GG till Australiens Goldcoast i slutet av 60-talet. I Australien träffade han bland andra Bob McTavish och Nat Young, och deras försök att surfa så som GG kneeboardade resulterade i det som senare kom att kallas Shortboard Revolutionen. 1968 började GG filma The Innermost Limits of Pure Fun.  Filmen tog ca 2 år att spela in och finansierades helt av pengar från GGs fiskeverksamhet (samt delar av familjeförmögenheten?), vilket gör att den är helt på hans egna villkor samt helt reklamfri. Den blev GGs enda långfilm, och anses allmänt vara den viktigaste filmen från involvement school eran.

The Innermost Limits of Pure Fun är till största delen filmad i Australien kring gränsen mellan New South Wales och Queensland, med spots som bl.a. Lennox Head, Burleigh Heads, och The Pass. Den innefattar även ett kortare inslag från Kalifornien, mestadels filmad på the Ranch norr om Santa Barbara. Det förekommer inga monstervågor i filmen, i stället är det nästan uteslutande glasiga, huvudhöga, mycket trevliga, peelande högrar. Surfar gör bland andra Robert Conneeley, GG själv, Russel Hughes, Bob Mctavish, Ted Spencer, och David Treloar. Det bjuds på en del traditionell longboarding, men fokusen ligger på progressiv surfing: tvärare svängar på kortare brädor. GG är i en klass för sig vad det gäller tuberiding och tighta carves/snaps, men de andra är inte långt efter. Bl.a. Bob Mctavish har en väldigt modern reversed-head snap (ca 10 år före Tom Curren). Scener filmade från vattnet är filmens största behållning och vad det gäller kameravinklar så har GG varit minst sagt påhittig: han filmar bland annat sprayspåret bakom sin egen bräda, en turtle-roll med axelmonterad kamera, och givetvis den klassiska i-tuben-scenen som senare var med i Big Wednesday.

Förutom några av de bästa surfarna just då, revolutionerande surfing, och nya innovativa kameravinklar så har filmen dessutom en väldigt skön surftrip/campingstämning: det bos i tält, havregrynsgröt kokas i lortig plåtburk över öppen eld, det fiskas, plockas svamp, samt äts picknick.  Även resor till och från surfet per bil, båt, och flyg dokumenteras. GG bjuder även på en del mer konstnärliga inslag, exempelvis katter som släpps från hög höjd filmat underifrån, samt ett traditionellt brädoffer, inklusive uppeldning, ledd av Bob Mctavish iförd brun manchesterbyx till drömska orgeltoner. Föga politiskt korrekt kanske, men ganska underhållande. Musiken förtjänar även att nämnas. Den är specialkomponerad för filmen av the Farm vilka är bl.a. Denny Aaberg (Big Wednesday) och Dennis Dragon (The Surf Punks). Det är klassisk, relativt lugn, suggestiv 60-tals rock, med vissa jazz influenser samt sköna texter: “I Check the ocean from the top of the hill… Goin surfin, in my Coupe de Ville...”

The Innermost Limits of Pure Fun är inget mindre än en milstolpe i surffilmhistorien. Detta är en av de stora klassikerna, i samma klass som Endless Summer och Morning of the Earth. Den hör hemma i varje seriös surfares videotek.

Betyg: 4/5
 
 
Glömt användarnamn eller lösenord?
Bli medlem!