| Oceans |
 Kategori: FilmFilmmakare: Rodney Sumpter Medverkande: Gavin Rudolph, Miki Dora, Mike Tabling, Gerry Lopez, Rory Russell, Keith Paull, Owl Chapman, Paul Nielsen, Bill Hamilton, Peter Drouyn m.fl. Produktionsland: UK Produktionsår: 1972 Kortfattat: Egendomlig hyllning till havet. Året är 1972 och Rod Sumpter har lyckats närma sig det konventionella surffilmsformatet med sin fjärde film Oceans, åtminstonde om man jämför med dom tidigare. Filmen är en egendomlig hyllning till havet och rör sig från mellan fyra kontinenter. Introt är fantastiskt stämningsfullt i sin enkelhet - så pass att Andrew Kidman snodde det rakt av till sin första film Litmus 1997, men strax därefter återvänder filmen till det spårlösa formatet man förväntar sig av surfingens största framtänder (Rod Sumpter blev Gopher med hela surfvärlden efter sin medverkan i Bruce Brown’s Endless Summer 1966).  Filmen öppnar i Hawaii med ett slags Sumpterskt stämningsmontage, komplett med en oklar berättarröst och lägger sedan fokus på Pipe. I en klassisk sekvens droppar en okänd kook in sent på en ordentlig våg, tappar balansen när han kommit till botten och får sig en ordentlig tvättning. Men Sumpter fortsätter filma vågen och några sekunder senare kommer Gerry Lopez utklivande ur tuben med en kroppshållning som avslöjar att han nästan säkert serverats kaffe och fått fotmassage där inne. I Frankrike får vi en glimt av den skygge Miki Dora som flytt USA ett par år tidigare på grund av hans mytomspunna skumraskaffärer, och det är en av höjdpunkterna. Surfet är förvisso bra filmen igenom och det finns flera guldkorn att finna, men jag saknar den oslipade rock’n’rollstilen från Freeform. Men misströsta ej; i ett utslag av misstolkad kreativitet (och entusiasm inför den nya teknikens möjligheter) bjuds vi på en sekvens av en rullande Atlantvåg med en inklippt flicka i mysbyxor som river av ett par tafatta balettsteg. Alby Falzon, som samma år släppte Morning of the Earth - en av dom avgjort bästa surffilmerna någonsin - tog den här bisarra stafettpinnen från Sumpter och spurtade hela vägen in i det ögonblödande tidiga 90-talet med sin Frankensteinskapelse Can’t Step Twice on the Same Piece of Water. Det finns ett skäl till att du antagligen inte hört talas om den.  Nåväl. Några minuters sjuttiotalsskidåkning i puckelpist senare befinner vi oss åter i Hawaii, och det är som att komma hem. Det är några vanliga osjungna dagar från Pipe, Sunset och Velzyland - sådana som det finns tusentals av, med varierande vågkvalitet och förhållanden. Men det är Lopez bakom gardinen. Och Rory Russell, Owl Chapman, Bill Hamilton och Peter Douyn, som stundtals bjuder på riktigt radikal surfing. Och plötsligt har vi glömt bort den där inklippta balettmonchichin. Rod tar tillfället i akt och tar med oss till Sydafrika, något som han själv högtidligt annonserar: “South Africa. A land of strange people. A thousand miles of barren coastline. A hundred varieties of whales and sharks. Frigid waters and burning deserts make up this vast land of natural treasures.” Vad som hände med den ursprungliga berättaren är fortfarande oklart. Men det är ett charmigt kapitel om Sydafrika, och avslutningsvis, naturligtvis krälande över sanddynorna i en Bruce Brown-remix, belönas dom med perfekt Cape St Francis.  Med fotot i Oceans har Rod fått hjälp av sin bror, David Sumpter. David släppte två år senare en egen surffilm, On Any Morning, som blev mycket väl mottagen - mer så än någon av Rods filmprojekt. Rod är fortfarande aktiv inom surfing och gjorde comeback i tävlingssammanhang i början av 90-talet. Det gick tyvärr inte så bra och han åkte ut direkt. För två år sen släppte hand en bok som heter 100 Best Surf Spots in the World, som lyckades pricka in förvånandsvärt få rätt. Dessutom ryktas det om en ny film, det kan en anonym svensk exilsurfare tillsammans med en handfull russinhyade Speedosgubbar från Sydneys norra stränder intyga... det kan bli hur bra som helst! Betyg: 3/5 |
