| The Drifter |
 En dramatisk inledningssekvens följer en ensam figur som paddlar ut mot horisonten. Rob Machado. En klocka ringer ödesmättat ut samtidigt som han dyker under ett set och allt blir tyst. Rofyllt. Bara Rob och havet. Sekunder senare når han rutinerat ytan bakom vågen och filmen klipper till ett kaos av tävlingshysteri - Rob på små fattiga vågor på Huntington Beach, Rob på vinnarpodiet, klipp ur den klassiska Pipefinalen mot Kelly Slater 1995. High five. Ett djupt andetag, en ny duckdive och allt blir återigen stilla. Året är 2009 och Rob befinner sig på Bali. Dagarna fylls av trånga peaks, dropins och sponsortillställningar och flyter ihop till en enda lång sejour av undertryckt frustration. Likt Kapten Willard i Apocalypse Now ligger han och svettas under fläkten på sitt hotellrum. Hur hamnade han här? Dessvärre kommer ingen överordnad med ett självmordsuppdrag han kan trösta sig med, så Rob får planera sin förlora-sig-själv-och-finna-sig-själv-resa på egen hand. Och så börjar det. Impulsiva beslut, färggrann indonesisk kultur, Rob som rebell utan hjälm på båge i djungeln på en resa utan mål ackompanjerat av djungelordspråk som skulle få Guran att rodna av skam. Ibland stannar han till och gör sig bekväm i tuben, men precis när det börjar bli intressant så ger han sig av igen, och slänger han mobiltelefonen i diket i ett krystat fuck you till civilisationen (och till sin fru och dotter får man förmoda). Piiiip. “Hi this is Robs phone... Uhm, I dunno where I am right now... Actually nobody does... Dont worry about it.” Ridå.  Efter det bemöts vi av en vägg av skitnödig meningslöshet. Rob i fullständig harmoni med natur och kultur. Han gräver brunnar, dansar med bybefolkningar, leker med små barn, badar i vattenfall, stirrar ut över havet, smeker gräsblad med handflatan och spelar gitarr för ingen speciell i solnedgången. Surfet, för det här tydligen en surffilm, är mer en eftertanke och utgör i runda slängar en sjättedel av den timmeslånga filmen. Jag tror att Taylor Steele skissade upp den här filmen som en slags Morning Of The Earth möter tidigare nämnda Apocalypse Now. Och på pappret såg det säkert bra ut. Rob surfar fortfarande otroligt bra och har en oefterhärmlig stil; fotot är fantastiskt, produktionsnivån är hög och musiken funkar bra. Till och med filmens grundläggande koncept, att bara ge sig av för att finna sig själv (i tuben), är något dom flesta av oss kan skriva under på. Men att skedmatas Dalai Lama-citat i en timslång lång reklamfilm kamoflerad till Thicker Than Water, där går gränsen. Nog med all jävla kvasifilosofi! Jag trodde surfvärlden gjort en kollektiv överenskommelse att aldrig upprepa Shane Dorians tusenmilablick och eteriska floskler från In Gods Hands? Och nu det här? Det sista desperata andetaget från retrovågen som gjorde alla till soulsurfers igen, hela 14 år efter att Andrew Kidman släppte Litmus? Hurley/Nike har onekligen fingret på pulsen.  Klockan som ringer ut i inledningssekvensen indikerar att det här inte är en dokumentär om en av 90-talets mest intressanta surfare, utan snarare en förvirrad och vilseledd Rob Machado i en nytolkning av Joseph Conrads Mörkrets Hjärta. Skriven av Jeff Spicoli. Tyvärr hade det varit så oerhört mycket mer intressant att se dokumentären. Ett ljus i mörket är dock att "The Drifter Sessions" ryktas komma ut innan sommaren. Förhoppningsvis får stackars Rob lite upprättelse i den. Betyg: 2/5 (3/5 med ljudet av) |
